Här spelade jag pappan som övergivit sin familj. Dels på grund av att han inte riktigt visste hur han skulle vara som familjefar och dels för att han hade en för stor kärlek till alkohol. Hans undvikande levnadssätt tvingar honom dock till slut att ta ställning; ska han gå på hunden Fusius begravning eller inte. Han väljer det senare.

En gång satt det en dam och stickade samtidigt som hon såg föreställningen. En annan gång, när det var fullt av teaterchefer i salongen, ringde mobiltelefonerna i ett kör.

Ljussättningen var fantastisk och det var som att kliva in i en film när man gick in på scenen.